22 september 2016


Det här med att viga sitt liv åt ett band.

Det är många som inte kan förstå det, och för många är det bara en fas. Jag minns att mamma sa till mig att Tokio Hotel bara var en fas när jag var i tonåren. Men nästa år är jag 21 och inne på mitt tionde år med bandet. Förutom att jag tycker om musiken de gör, tycker jag om dem som personer. Jag vet mycket om dem. För mycket, men så kan det gå när man inte kan låta bli att lägga näsan i blöt. De har stöttat mig genom mycket och även det har skapat något slags emotionellt band mellan oss. Bara det här med att jag inte ser några landsgränser när de släpper konsertbiljetter säger väl ett och annat? Det, om något, är kärlek. Om jag hade haft mer tid hade jag åkt på fler konserter och samtidigt passat på att upptäcka städer jag aldrig varit i. Och om någon tycker att jag är barnslig som är så kär i mina band eller musik överlag, fine. Det är musiken som får mig att orka allt det jag har åstadkommit eller vill åstadkomma. Och jag vet inte om jag någonsin i vanliga livet har känt mig så lycklig som jag gör när jag står framför mina favoriter. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar