18 februari 2016

1060 kilometer. 106 mil och 12 timmar.

Resan för Kodaline var värt allt. All förlorad sömn och magont på grund av nerver. Allt. Det känns så konstigt att vi väntade i nästan ett halvår och nu är det redan över. Men jag längtar tills de släpper ny platta och åker ut på vägarna igen. För min egen skull och för de som är nyfikna tänkte jag skriva om resan (såklart).



Stockholm

Vi började resan 10.46 från Örebro station. Lugnt sagt var mina nerver i taket, för nu gick ju timmarna att räkna på två händer - timmarna tills vi skulle träffa bandet. 


När vi kom fram gick vi till vårt hostel och checkade in, sen stack vi på lunchjakt. Det blev Subway och jag kunde knappt få ned någonting, och det hjälpte inte att det i samma stund uppdagades att att GUSTAV SKA BLI PAPPA!!! Gustav från Tokio Hotel, alltså. Jag har vetat om det ett tag då det gått rykten i de djupa delarna av fandomen och det stämde alltså. However så hängde vi sen på hostelet ett tag och jag mådde seriöst fysiskt dåligt för att jag var så himla nervös. Snart var det dags att byta om och fixa oss och vi stack och mötte en tjej på Centralen efter fem för att hon skulle få våra konsertbiljetter. När vi vann träffen vann vi ju också biljetter till spelningen och därför gav vi bort våra. När det var gjort hade vi oväntat mycket dötid och ingen av oss var direkt hungrig. Därför satt vi på Max i två timmar. Något som var olidligt. Jag hann typ äta 15 pommes under dessa 2 timmar. Ingenting kom ned i magen.

Tjugo över 7 eller något sånt så gick vi iallafall till Berns och stod där och väntade på Janina från Sony Music. Vi messade henne och hon uppmanade oss att försöka ta oss in på egen hand tills hon kom. Vi stod på listan och det var lättare sagt än gjort. En av de i entrén som inte ens var en vakt utan bara en ovanligt lat entrévärd, vägrade släppa in oss. Han sa åt oss att ställa oss sist och när vi kontrade med att vi har ett M&G med bandet snart sa han "ni borde kommit tidigare, då". Jag förstår att man inte kan smita in före alla andra om man står på listan, men vi skulle ju inte ens in till konserten än. Då tränger vi ju oss inte före de andra. Vi skulle någon helt annanstans.

Vi fick vänta tills Janina kom och han ville inte släppa in henne heller. Självklart blev vi alla väldigt irriterade och hon fick höra av sig till typ tre pers och en som jobbar med bandet fick komma ned och hjälpa oss. Till slut var även en av säkerhetsvakterna vänliga och hjälpte oss och såg till att vi fick komma in. Den första killen som hävdat att vi inte ens stod på listan trots att han knappt kollat insåg att det stämde och fick nog skämmas lite. :) 

In kom vi och nu var det på riktigt! Vi fick gå genom Berns Asiatiska och upp för nån spiraltrappa som ledde till en lång balkong. I slutet av balkongen stod en säkerhetsvakt och det var ingången till VIP-hyllan, som vi sen fick passera för att mötas av ännu en säkerhetsvakt och två dörrar senare var vi inne i samma rum som bandet!!!!




Bandets tour manager mötte oss i dörren och vi hälsade och han gav Rebecca en komplimang för hennes glasögon (de hade typ likadana haha). Sen fick vi hälsa på bandet, som nog inte först fattade att det var M&G för de kom och hälsade genom att skaka hand och säga sina namn. Vi vet ju obviously vad de heter. Men Janina förklarade att vi hade vunnit deras tävling och typ "here are your superfans" och bandet fick veta att vi skulle till Oslo också. Tror det var Jason som frågade om vi kom från Oslo men vi sa att nej, vi är från mitten av Sverige, haha.

Vi berättade att vi hade presenter åt dem vilket gav upphov till lite glada hejarop, mest från deras tour manager. Tror att de gillar presenter ;) Vi hade köpt en chokladask från Marabou eftersom det var Alla Hjärtans Dag och sen en påse Ahlgrens bilar. Det var ju inget stort egentligen men de blev jätteglada och kramar delades ut. Minns att jag ba "no - freaking - way" i mitt huvud när jag såg Steves armar öppna sig mot mig.




Allt är så luddigt men vi bad dem iallafall skriva ned sina autografer och sen fick Steve skriva varsin textrad åt oss. Jag valde "it all comes down to you" för det är en rad från min absoluta favoritlåt med dem. Medan de turades om och skriva frågade jag om vi kunde ta lite selfies och de photobombade varandra på mina selfies hahaha, så söta. Tror att vi kramades en gång till någonstans här och jag småpratade lite med Mark och Jason, frågade om de var peppade inför ikväll och Jason/Mark frågade hur vi står ut i kylan här i Sverige. Jag sa att vi inte gillar det men vi är vana och de sa typ "we're not used to cold, only to wet weather" eftersom de är från Dublin. Sen tog vi varsin gruppbild, kramades igen och sa hejdå. Gav Vinny ett lycka till innan vi lämnade rummet och sen var det över.




Janina följde med oss ned igen och frågade hur vi mådde (hahaha) och hur vi tyckte det varit, om vi fått allt sagt osv. Det tyckte jag även fast det såklart finns mer man hade velat säga och göra. Hon sa även att hon var förvånad över att M&Get var så långt, vilket ju gjorde mig superglad. Vi kramades hejdå, sa "tack för den här chansen" för typ 100e gången och gick till garderoben. Vi lämnade jackorna och köpte en varsin turnétröja och gick till själva spellokalen men eftersom klockan var över en timme efter insläpp så stod vi väldigt långt bak och såg verkligen ingenting då lokalen är avlång. 

Vi hade ju tillgång till VIP-läktaren då vi fått VIP-band, så vi bestämde oss för att gå upp dit igen. Lite viktig kände man ju sig ändå när man närmade sig dörren och fick den öppnad åt sig av en vakt, hehe. Där uppe var iallafall inte mer än 5 personer och det fanns jättesköna fåtöljer vi satt i medan vi väntade på att bandet skulle gå på. Klart det alltid är roligare att stå nere i publikhavet men vi såg mycket bättre från ovan och det var skönt att slippa trängas. Vi hade ju ändå träffat bandet så att stå långt fram var sak samma. Konserten var lika bra ändå!




När den var slut stack vi så fort vi kunde eftersom klockan nästa dag stod på 04.30. Jag somnade typ vid 01 och mådde fruktansvärt dåligt när jag vaknade. För lite sömn, mat och vätska. Men vi pallrade oss till centralen och var där strax vid 05 och köpte frulle på vägen. Väl på tåget somnade vi båda om igen. Rebecca sov 3 timmar och jag sov typ 1,5 haha. Efter det kände jag mig lite mer som en människa igen.

Oslo

Vi var framme i Oslo 11.00. Tåget var 30 minuter sent men det gjorde oss ingenting för incheckningen på vårt hostel var inte först 15. Vi bodde ju där förra året med och då var de jättestränga med tidig incheckning men vi gick direkt dit ändå och frågade. Den här gången var personalen hundra gånger snällare och vi fick besked om att vi kunde checka in 13.30. Så vi köpte lunch så länge och satt i lobbyn och käkade tills vi fick checka in. Vi hade bokat två sängar i ett rum med 4 bäddar och vi hade faktiskt ett eget badrum med en egen dusch. Extrem lyx, haha. Sist bodde vi i ett rum med 36 bäddar... Det var rent, tyst och ljust. Vi båda tog varsin dusch direkt och de andra två resenärerna anlände också vilket var två tjejer i vår egen ålder, så det var skönt. Känns ju automatiskt tryggare. Det var gudomligt att få duscha och byta om kan jag säga.




Sen tog vi hissen upp till 11e våningen och kollade på takterassen vi blev tipsade om av personalen. Förra gången sa ingen någonting om en takterass så det missade vi då men inte den här gången! Det var jättefin utsikt och superfint väder. Efter det försökte jag sova lite men lyckades inte och snart var det dags att fixa till sig och käka middag innan konserten. Vi gick till McDonalds men jag var inte så hungrig (trots att jag var det), men lyckades få i mig en kartong pommes iallafall och tog med mig hamburgaren on the road till arenan (slutade dock med att jag slängde den). 




Mot ingen förvåning alls var vi först på plats. En timme innan insläpp och ingen annan förutom vi där. Bra, däremot. Så vi fick front row såklart! Jag var helt slut och förbandet gick inte på först 21, och Kodaline inte först efter 22. Jag var redan då helt knäsvag och undrade om jag skulle klara av det här alls. Tack och lov hade vi hämtat vatten innan spelningen så jag hade iallafall det, och det hjälpte mig genom konserten. Det var ju sista spelningen för oss och jag ville inte direkt dumpa min plats längst fram och gå längst bak och sitta på golvet. Så jag kämpade på och hade roligt till den grad jag kunde och under sista låten gav jag mer än allt, sjöng mig hes och kände mest, efter det här kan jag svimma eller ramla ihop. Låter tragiskt men då var det ju ändå över, haha, och då gör det ingenting.















I didn't die though, vi båda klarade oss och lyckliga men ändå ledsna över att allt var över stack vi tillbaka till vårt hostel. Jag sov i nio glada timmar men hade kunnat sovit nio till. Sen behövde vi checka ut, och vi tog vårt pick och pack och gick och köpte Subway som vi satte oss på bussterminalen och åt. Sen väntade 5 timmars bussresa hem till Örebro. Det var så skönt men ändå tråkigt att komma hem. Borta bra, men hemma bäst. Att få gå på sin egen toa och duscha i sin egen dusch är ju guld värt och mer än så.

Nu saknar jag bara allt som har med bandet att göra och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad, samt en sådan stor kärlek. Att träffa dem bevisade bara för mig att de är allt det där jag hoppades att de skulle vara och jag hoppas att jag får träffa dem någon gång igen. Det här har varit några av de bästa dagarna i mitt liv.

PS: priserna i Oslo??? Vet att det är dyrt där men för första gången fick jag se priset för en pizza rakt in front of me. 150 kr. Minst. FÖR EN PIZZA. För en vesuvio. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar