9 december 2015



That awkward moment när någon tidning gör en lista på saker man tydligen minns om man var emo under sin uppväxt och en av punkterna är "minns ni Tokio Hotel?" och man stirrar på skärmen och ser alla pengar man spenderat på dem senast i år flyta förbi framför ögonen och man vill skrika "vadå minns?". Typ alla jag känt har gillat dem under sina tonår men det är typ bara en som fortfarande har samma passion för dem som jag och inte har hittat något annat band som ger samma värme, och det är Nadja. Jag gillar så mycket musik och så många band, men det finns inget band som någonsin kommer kunna ge mig vad det här bandet har gjort. Inget, någonsin. När jag ser andra band live är det alltid lika konstigt att inse att de finns på riktigt. Såklart är det likadant med TH också, så var det iallafall första gången, men i Frankfurt var det inte samma sak. Det var overkligt men inte konstigt. De är ju mina pojkar, liksom. Jag var i min fristad på något vis när de satt där typ två meter ifrån på vårt M&G. Ibland kan jag känna mig småtöntig som fortfarande älskar dem så jäkla intensivt, jag är ju ändå snart 20 år och hittade dem vid ca 11 års ålder år 2007, men det här är ingen hobby eller tidsfördriv. De är halva mitt liv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar