16 november 2015

When I was a kid, I used to buy and sell gravity
I knew how to fly, and I would teach you for a fee
Broke every window in my hotel heart
When I was only 5 years old, the 12 years scar
But I'd hear the same voice echo in my mind
See son you got an angel, to chase the devil at night, yeah


When I was a kid, my grandfather was a preacher
He'd talk about God, yeah he was something like a teacher
He said God only helps those
Who learn to help themselves
He was a million miles from a million dollars
But you can never spend his wealth

I took a little faith, and put it in a parking lot
I drove to a strange town, full of have and have notes
Yeah, and as I walk through that storybook life
I'll be looking for an angel, to chase the devil at night, whoa


When I was a kid, my grandfather was a preacher
He'd talk about love, yeah he was something like a teacher
He said God only helps those
Who learn to help themselves
He was a million miles from a million dollars
But you can never spend his wealth


Wave, put your hands up, and hands down
Wave, put your hands up, and hands down
Wave, put your hands up, and hands down


When I was a kid, my grandfather was a preacher
He'd talk about life, yeah he was something like a teacher
He said God only helps those
Who learn to help themselves

He was a million miles from a million dollars
But you can never spend his wealth

He was a million miles from a million dollars
But you can never spend his wealth



Inte ens fyra timmar har passerat och du är redan otroligt saknad. Jag hittade inga bra bilder, men jag vet att det finns. Någonstans. Vi har väl alla varit på något sätt förberedda för den här situationen de senaste dagarna. Vi visste. Men ändå är det så otroligt jobbigt. Det är vid sådana här tillfällen, som på bilden, som man kommer att inse på riktigt att morfar inte finns här mer. Redan som liten vet jag att många har tanken att ens föräldrar och morföräldrar kommer att finnas för evigt, och allt eftersom man växer upp börjar man inse att så inte är fallet även fast man försöker tänka att det inte är så. Jag antar att det här är mitt sätt att försöka hitta något lugn i det hela - kolla på bilder och tänka och gråta ut och skriva. 

Min morfar var den bästa morfar jag vet. Han var snäll, smart, intelligent och givmild. När han började prata om sådant som intresserade honom kunde man sitta och lyssna hur länge som helst, just för att det var intressant hur han berättade det och det var roligt att se honom prata om någonting så entusiastiskt. Jag minns när vi var mindre och han och mormor bodde i huset på landet. Vi brukade leka i morfars snickarbod, leka på hans kontor och spela på hans synt och äta färska morötter direkt från trädgårdslandet. 

Det blir jobbigt när jag tänker på mina sista ord till honom. Det var på sjukhuset när det var meningen att han skulle åka hem. Jag kramade honom där han låg, och sa: "hejdå morfar, krya på dig nu så ses vi snart". Vi kommer inte att synas på samma sätt som det var tänkt, men jag fick iallafall säga hejdå och det är jag glad för. Jag kommer också att minnas när vi var på sjukhuset på fars dag. Det var en annorlunda fars dag, men jag är så tacksam för att vi fick de där sista timmarna med honom när han skrattade och log och var så stolta över att vi var där. "Det är mina barnbarn", sa han till sköterskorna när vi gick. Jag är glad att vi var där. Men vi saknar dig nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar