10 augusti 2015

"I don't think it's the concert itself people miss when they say they have PCD. It's the people you see standing next to you screaming the same lyrics you are. It's that feeling in your chest when you finally see your boys on stage. It's the chills you get when the lights dim and you hear screams gliding through your ears. It's that anxiety you feel waiting for them to come on. It's the look on your face when you finally meet a friend you've met online. It's the countdown you've kept for so long finally hitting 0 days. For only a little while, it feels like you're in a different world; like a real-life version of your fanbase where all of you are in one place, all at the same time. It's the comfort you feel when everyone in the crowd cheers for the boys that connected you together. It's that feeling you get when you look at the crowd and think to yourself: "I'm home". And it's that you miss the most."



Någonstans där framför på andra raden stod Nadja och jag i mars, och fattade ingenting, då det gått 2-3 timmar sen vi träffade just de personer som nu stod på scenen och hundratals personer jublade för. Och texten passar in så bra på allt jag någonsin känt kring den resan, eller konsertupplevelser överlag. Och om ni, efter att ha läst den, inte kan förstå varför jag reste ca 1400 kilometer bort för ett band finns det inget bättre sätt jag kan förklara varför på. Det bästa är att jag får göra om det förhoppningsvis redan nästa år. Och ärligt talat, jag känner mig en aning dum som idag satt och kollade på laptops och bara "3500, fan vad dyrt" men hade det gällt TH hade jag bara "ok, ok, ta mina pengar". För upplevelser är värda så mycket mer än materiella ting. Det jag lagt mest pengar på i år är just resor. Resor utomlands för konserter, för semester och resor hem till Strängnäs och till Stockholm och Kolmården. För en gångs skull har jag inte lagt mina pengar på shopping (fast en del ändå). Jag har aldrig rest mycket i mitt liv men nu kliar det i fingrarna på mig och kalla mig galen, men det skulle inte alls kännas konstigt att flyga ensam till ett land bara för det där jäkla, underbara bandet som ibland gör mig så förbannad men i slutändan är de halva min värld. Det kan jag aldrig förändra efter allt de tagit mig igenom och fortfarande gör.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar