28 maj 2015

Om en vecka är mitt första år på universitetet över, om man inte räknar att vi lär få komplettering på vår B-uppsats vilket vi har en vecka på oss att klara av. Men vi säger en vecka. Såhär såg det ut när jag flyttat in i lägenheten. Nu är det inte lika kalt och mycket mysigare. Jag älskar min lägenhet. Bra område, nära till allt, öppet, nytt, fint, bra. Dyrt, dock. Men efter att ha besökt både korridor och de små lägenheterna på Grankotten och hört nackdelarna med lägenheterna på Studentgatan, som ofta är de alternativ som finns för nyinflyttade, skulle jag lätt kunna punga ut lite till, för det här är så värt hyran.

Måste faktiskt ta en ny bild imorgon eller i helgen, för såhär såg det ut i september utanför mitt fönster. Nu är huset klart och folk ska strax flytta in, och de har påbörjat ett nytt hus på andra sidan vägen där det här på bilden bara är äng. Ica Maxi är färdigbyggt ca 1 minut på cykel från mig, och snart flyttar Systembolaget in. Så mycket har hänt, även fast där jag bor i Sörbyängen fortfarande är en stor byggarbetsplats. Att vakna 07.30 av lastbilar och andra maskiner är standard.

Klyschigt värre men jag har verkligen lärt mig stå på egna ben nu. Har bott här i typ nio månader nu, vilket nog har varit de händelserikaste månaderna i mitt liv. Har träffat så många nya människor och vågat göra så många nya saker, vänner har kommit och gått, jag har blivit oerhört sårad men insett att varje människa man förlorar absolut inte är en förlust, jag har lärt mig mycket mer om mig själv. Jag har klarat av tentor jag aldrig trodde jag skulle klara men jag har också fått underkänt. Jag har stressat mig själv halvt ihjäl men fortsatt att kämpa så gott jag kunnat. Jag har fått _två_ jobb, och insett varje dag hur lyckligt lottad jag faktiskt är. Samtidigt förvånar jag mig själv, att jag tagit mig hela den här vägen. Jag är inte en sån som ger upp men jag är så stolt över mig själv. Örebro är ett stort regnmoln nuförtiden och trots att jag emellanåt spricker av stress är jag så glad och lycklig. Jag har bra vänner, bra jobb, bra bostad, bra ekonomi, äntligen klurat ut en budget som fungerar så att jag faktiskt går plus varje månad, jag behöver inte somna ensam vissa nätter, jag har fått uppleva så himla mycket det här året och om 22 (snart 21) dagar åker jag till Cypern med två av mina bästa vänner. Ärligt talat, jag har ingen anledning att klaga. För jag har det faktiskt väldigt bra. Minus det faktum att min familj är så långt bort vilket jag avskyr. Det är nog det värsta med allt det här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar