1 december 2014



Det här börjar bli en Tokio Hotel-blogg snart, men jag måste få skriva den här bloggposten - en bloggpost jag ALDRIG i hela mitt liv trodde att jag skulle skriva. Men den 14e mars ska jag träffa dem i Frankfurt. TRÄFFA!!! JAG!!! Lilla, obetydliga jag ska äntligen få träffa de personer som har inspirerat mig (och stressat mig, och gjort mig förbannad men så jävla lycklig) i 7 och ett halvt år. Hade någon sagt det här till mitt tonårsjag hade jag aldrig trott det, men jo, det händer. Det kommer hända. Trodde aldrig att de skulle släppa biljetterna samma tid som datumen, men de är så sjukt oförutsägbara att jag är glad att jag och Nadja diskuterat i förhand på hur vi ska göra så vi hann reagera och beställa biljetter, haha. När det väl sjönk in satt jag och grät, tänker inte ens ljuga. Jag har inte gråtit sen i augusti och nu rann tårarna som från en vattenkran. Lyckotårar. För det här bandet betyder lycka för mig och jag vet inte hur jag ska hantera att äntligen få träffa dem. Det betyder verkligen allt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar